folkmarkronika534.jpg
Det verkliga problemet – regelverken är för dåliga
Bankerna har svårt att klara sin “polisiära” roll i penningtvättsfrågor, det visar händelserna i Danske bank och Swedbank. Polisen och andra brottsbekämpande myndigheter måste knytas närmare bankerna, skriver Realtids Claes Folkmar.
Lagstiftningen kring penningtvätt för att förhindra att kapital från brottslig eller ljusskygg verksamhet förs in i den öppna ekonomin har genom penningtvättsdirektiv från EU skärpts och förstärkts i flera omgångar sedan finanskrisen.
Syftet med regelstormen från EU är naturligtvis gott, men samtidigt är kraven på regelefterlevnad framför allt inriktade på de finansiella institutionerna, bankerna samt finansföretag, och icke-finansiella företag.
Det betyder att det är börsnoterade och onoterade bolag som utgör det första “polisiära” skyddsnätet som skall fånga upp kriminell verksamhet snarare än de brottsbekämpande myndigheterna (polisen, åklagare, Skatteverket och Tullen) eller de specialiserade tillsynsmyndigheter (Finansinspektionen, fastighetsmäklarinspektionen, lotteriinspektionen, revisorsnämnden och länsstyrelserna) som är inblandade i arbetet mot penningtvätt.
Det är naturligt att bankerna och finansbolagen tilldelas den kontrollerande rollen eftersom det är de som riskerar att utsättas för manipulation. Men kravbilden är betungande för organisationerna och reglerna är på intet sätt en garanti för att upptäcka försök till penningvätt hur effektivt och transparent än bankerna arbetar.
Kraven gäller bland annat kontinuerliga utbildningar av personalen i penningtvättslagstiftningen, djupgående riskbedömningar av kunder, riskklassificeringen av kunder och fortlöpande övervakning av alla flöden från kunderna. En kraftig förändring i det finansiella flödet från en kund kan vara en varningssignal. De svenska och europeiska bankerna har under under åren efter finanskrisen byggt upp en slags intern finanspolisstyrka för att klara kraven.
Regelverket kan tyckas “tryggt” och stabilt om rutinerna följs. Men uppläggen bakom penningtvättsindustrin är mycket avancerade, snillrika, ständigt under utveckling och därmed mycket svåra att upptäcka. Olika nationaliteter och bulvaner är nästan alltid inblandade för att dölja de riktiga huvudmännen bakom ett finansiellt flöde.
Inom Skatteverket, som har en liknande roll för att upptäcka och förhindra komplicerade skattebrott som ofta är kopplade till annan kriminell verksamhet, kan utredningarna pågå i månader – ibland år – och ändå misslyckas. Det visar på svårigheterna som en kommersiell bank har för att förhindra penningtvätt.
Ännu svårare blir bankernas arbete när bankens egna anställda via mutor är i maskopi med brottslingar som vill tvätta pengar. Det finns en lång rad exempel på denna typ av kopplingar. Till exempel finns ett intressant case i regeringens proposition om penningtvätt där både bankanställda och fastighetsmäklare var djupt involverade. Det är i princip omöjligt för bankledningen att förhindra ett avancerat upplägg om egna anställda är inblandade.
Detta visar hur djupt komplext arbetet mot penningtvätt är i praktiken. I det högaktuella fallet där Swedbanks baltiska verksamhet misstänks vara inblandade i betydande penningtvättstransaktioner är det naturligtvis svårt för en utomstående att avgöra vad som beror på brister hos banken och vad som beror välutvecklade och vittförgrenade penningtvättsupplägg som är extremt svåra att upptäcka.
Att många, bland annat flera ministrar i regeringen, nu pekar finger åt Swedbank och kräver “alla korten på bordet” framstår som pinsamt. Penningtvättslagstiftningen i kombination med den bristande samordningen mellan de olika aktörer som skall förhindra penningtvätt kan knappast förhindra alla de avancerade upplägg som står till buds för de som vill tvätta svarta brottspengar vita. Det krävs sannolikt ny lagstiftning där de brottsbekämpande myndigheterna knyts närmare bankernas penningtvättsarbet.
För inte är det väl så att regeringen och andra kritiker tror att Swedbanks styrelse och ledning är i maskopi med den undre världen?
